Den ryska sjalen

Siri är nyskild och gör en resa till Ukraina. Där möter hon Lorens, också han från Stockholm. Tillsammans framför de Bachmotetter: hon sjunger, han spelar altfiol. Lorens är gift, men de två dras till varandra. För Siri kretsar denna vår och sommar, i Ukraina och i Stockholm, kring Lorens och hennes längtan efter beröring.

Ur Den ryska sjalen:

Hotell Lito, Jalta. Det är ett nätt möblerat rum med vit säng, bord, stolar, en liten fåtölj vid fönstret och en balkong. Jag går in i badrummet och vrider på mässingskranarna i det breda handfatet av marmor. Jag gör mig ren och torkar mig på den manglade linnehandduken. Jag ser mig i spegeln. Jag frågar mig själv: Är det bra? Är det nu? Jag tittar in i mina ögon. Jag ser så allvarlig ut. Min hy har blivit solbränd. Jag tar på mig kjolen igen, och blusen, jag sätter mig på sängen. Den har ett gammaldags virkat överkast. Jag drar med fingrarna genom öglorna. En annan kropp. Lorens kommer. Han har med sig två glas och en flaska som han ställer på nattygsbordet. Jag är torr i munnen. Massandravin, från Jalta, sött, ett dessertvin. Han sätter sig bredvid mig på sängen. – Hej. Han låter blyg. Jag tycker om att han är blyg. Det är varmt i rummet. Vi dricker av vinet. Jag kände mig så tunn sista tiden med Martin. Jag frös. Det var som om ingenting fastnade på mig. Inte bara att jag blev magrare för att aptiten blev så dålig, utan också att allt jag hade att komma med var så blekt. Så ointressant i hans, i andras, i mina ögon. Jag kände mig som ett benrangel som gick runt och gjorde saker, inget kött, inget kön. Och när det tog slut. Kunde jag knappt ens gå runt och göra saker. Jag tyckte om filtar då. Filtar är sköna, om de är tunga och täta påminner det om en omfamning att ha dem på sig. – Ditt hår är fint, säger Lorens. Och dina ögon… Det känns som om jag ska sugas in i dem. – Vill du inte det då? Han svarar inte. Han reser sig och går fram till balkongdörren, han öppnar den på glänt. Jag kan höra havet nu. Allt i rummet är vitt och utanför är det också ett mjukt vitt ljus.

Våld

Våld är en experimentell roman vars inre skeende handlar om att tvinga språket till underkastelse för att stå ut. Det yttre skeendet är arbetet ut ur en destruktiv kärlekshistoria med hjälp av språkets kraft.

Ur Våld:

Jag vill tugga på ord för att ha något att tugga på, det är självförsvar, det är alltid i självförsvar, utom när det är försent, då kan det vara att plocka upp krossade benbitar från en ryggrad som nyss dansade, benkross som krasar fram bokstäver jag inte vill höra, bokstäver som nyss var mitt namn. Jag okynnesskriver för jag inte vill umgås med annat än ord och andras meningar kan ingenting göra, de skorrar bara falskt mot den ton jag är låst i, jag är hänvisad till att borra djupare in mitt modersmål, det som är unikt för mig, imorgon kan jag konvertera till vilket språk som helst men ikväll behöver jag min barnatro, som den döende konvertitens begär efter prinskorvar på sin sista jul. Jag behöver er att förgripa mig på, jag behöver er för att förfalska min identitet, för att skriva om historien, för att tvinga er till underkastelse, jag behöver er för upprättelse, som substitut för makt, som tröst, för att kontrollera er, för att forma er efter mina önskningar, och det värker så skönt när jag hittar smärtpunkten och trycker till och det tröstar det mig så, för då är det inte längre mitt onda, då är det ert, ni ska tänjas, bändas, tills ruset kommer till mig, den kemiska chockstöten, belöningen. Det är detta ni är, efterhandskonstruktioner av neurala mönster, tankens oundvikliga biprodukt, något måste den ju bestå av till slut, bläck, pixlar, blyerts, tusch, jag varierar i oändlighet för att slippa umgås med någon annan än mig själv, för att stå ut i min ensamhet, för att ha något att göra när beredskapen höjts.